florsocker

Hej och välkomna!

För att Ni ska få en inblick i mitt liv och förstå hur det fungerar väljer jag att istället för att berätta om mina intressen, berätta om hur en dag i mitt liv kan ser ut.

Det var dags att åka till Sölvesborg, skulle bli nice med lite sommarlov innan det är dags att jobba flera veckor. ”Kaos” är väl det mest passande ordet jag kan använda för att beskriva denna händelse, samtidigt som det är en helt ”normal” episod av mitt liv. För det är nämligen så, att mitt så kallade normala liv består av kaos som främst framkallas av Ironiguden. Låter detta underligt? Flummigt? Kanske rent av lite småtokigt? Läs då följande sammanfattning om en av mina vanliga dagar och ta i beaktande att det egentligen inte är något under denna dag som förvånar någon som känner mig.

15 juni 2006

Efter gårdagens totala förvirrelse med en sambo som tog sista tuggan på middan när taxin kom för att köra honom till båten, kände jag mig inte så välförberedd för min egen resa som jag skulle velat. Dock packade jag det sista och ringde efter en taxi som skulle ta mig till flyget. Till min förvåning så sa taxichaffisen i princip två ord, hur ofta händer det? Nåja det var väl ett sidospår, men i alla fall, så började krånglet redan när jag var framme vid flygplatsen. Jag hade stressat till flyget eftersom det stod att jag var tvungen att checka in senast 30 minuter före avgång...jo eller hur de öppnade inte ens incheckningen förrän dess. Väl incheckad fick jag, efter att ha väntat i 20 minuter, veta att planet skulle vara försenat i cirka 20 minuter (vilket visade sig vara 30 min.)! Eftersom jag inte skulle ha särskilt mycket tid till godo för att hinna till nästa flyg blev jag en aning stressad (läs: skitstressad), så jag frågade en anställd hur jag skulle göra. Hon var jättetrevlig och sa att hon skulle hämta mitt bagage och så jag själv kunde ställa det vid planet och därmed skulle jag också få min väska direkt på Bromma så fort jag steg av planet. Hon skulle även se till att någon kom och visade mig vart jag skulle ta vägen. Finemang! tänkte jag och hoppades att jag skulle hinna med nästa flyg. Då kom jag på den brillianta idén att byta pinkod på min mobil. Eftersom jag nyligen skaffat nytt abonnemang och ville vara säker på att jag kom ihåg siffrorna när jag startar den igen (ska ju va av på flyget) så verkade detta som en god idé. Kruxet var bara att jag tänkte på fel kod vilket gjorde att jag istället låste telefonen som skrek efter en puk-kod istället. F** He*** Jä*** skit tänkte jag som självfallet inte hade koden på mig. Flygturen gick i alla fall bra, sträckan Gotland – Bromma är inte längre än att man knappt hinner komma upp i luften förrän det är dags att landa. Landningen ja...den var väl sådär, en duns och sedan en tvärbroms, nåja jag är glad att den gick så pass bra.

Stressad som f** slängde jag mig av planet så fort de fick dit trappan, bara för att få stå och vänta på min väska. Då ser jag att de lastar den på vagnen i alla fall och jag frågar en annan som jobbade där varför jag inte fick den. Hon gick och frågade och de sa bara att vi var framme i så pass god tid att de tänkte ta väskan till bandet istället. Ja men va f** säg det då tänkte jag och blev skitsur, skulle jag stå och vänta på en väska som aldrig kom? Jag sa att jag ville ha min väska som de lovat men de struntade i mig. Jag fortsatte att trilskas (notera: jäklas aldrig med mig) krävde min väska och sa att jag hade bråttom. Då ställde de bara av väskan jämte planet, tryckte gasen i botten och körde iväg med alla andra väskor! Jag fick gå under vingen hoppa över nån jädra slang och sen springa in med väskan till incheckningen. Tur för dem att jag hann checka in i tid. Väl inne i vänthallen är det nån liten unge som ”pratar” med sin gälla röst och låtsas köra på sin mamma med sin väska. Han håller på så en lång stund och mitt tålamod börjar tryta. Jag tänkte ”vänder sig mamman om så ska jag blänga lite illvilligt så hon fattar att ungen är skitjobbig”. Visst fasen vänder hon sig om just då men på grund av min förvåning (och jag blir inte förvånad så ofta) så glömde jag blänga...det var nämligen Mi Ridell och hennes son. Låter detta lite hycklande, att glömma blänga bara för att hon är kändis? Ja det gör det säkert, men jag ska säga det att den som får mej att bli stum förtjänar en viss respekt.

Tillslut kom jag i alla fall på det förbaskade planet (pustade ut lite försynt, vet bättre än att ta ut segern i förskott) och satte mig för att läsa tidningen. Det var faktiskt en ganska lugn resa och jag fick i mig lite välbehövt kaffe. Det var inte farligare än så och den piloten var dessutom bättre på att landa. Väskan kom till och med fram och jag kunde slappna av i bilen en stund. Dock var jag var tvungen att ringa till mobil-folket när jag kom hem för att försöka få tag på min puk-kod. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort då nåt snille hade grävt av en telefonledning i Skåne, vilket gjorde att även Sölvesborg inte hade något fungerande nät (suck!!!). Jag fick alltså vänta på att de fixade det innan jag kunde övertyga mobil-folket om att Jag är Jag så att jag kunde få koden och låsa upp telefonen. Av någon anledning tittade jag på fotbollsmatchen samma kväll och blev lika förvånad som alla andra över att Sverige gick vidare (till o med piloten påminde passagerarna om matchen och sa att vi inte skulle missa den och hålla tummarna för landslaget...o by the way..tack för att ni reste med oss...). Efter denna lite för spännande dag sov jag faktiskt ganska gott sen.

Nå vad säger ni? Har jag verkligen överdrivigt i mitt påstående om kaos och Ironiguden? Fast ni förstår kanske, att för det mesta brukar saker och ting lösa sig...min väg dit brukar bara vara lite extra krokig ibland...eller alltid...